denna känslan, som jag har inne i mig.. den kan inte försvinna. kan inte heller peka precis på va de är för nåt. mamma och pappa har till och med märkt på mig att nåt inte stämmer, och de enda jag vill är att kunna förklara exakt hur de ligger till, varför jag är deprimerad just nu, men jag kan inte. dom frågar mig, och de enda jag kan svara är "jag vet inte, jag är ledsen utan att ha anledning". Men kan man vara ledsen utan att ha någon anledning? jag har ju ingen anledning, eller?

de gör ont i magen, i mitt hjärta och de borrar sig in i min själ. ibland blir känslan starkare, ibland känner jag den inte lika mycket, men den finns alltid där.. en känsla av ångest blandad med sorg. detta året har inte börjat allt för bra känns de som, när de borde varit ett bra nytt år, en ny start för mig att bygga upp allt som jag tappade förra året. Men av någon anledning har jag inte lyckats bygga upp någonting, tvärtom så har de bara rasat mer. vet inte precis vad jag syftar på, men av känslan jag har så antar jag att de är så de ligger till.

mina dagar går ut på att gå till skolan, vara där tills jag slutar, gå hem kolla på nån serie och somna till de, vakna på kvällen och kolla på mera serier tills jag somnar på natten igen. samma rutiner har jag haft ett tag nu. Mina helger går ut på att sova, vakna på dagen och bara vara hemma, träffa en eller två kompisar och sen hem tidigt för att jobba på söndagen. hatar mitt jobb, vill inget hellre än att sluta nu, men för att kunna resa i sommar måste jag ha min inkomst, och mest av allt för att klara mig varje månad. hatar detta sätt som jobbet har skapat ett beroende, ett beroende som går över till kategorin pengar. ångest om lönen inte är mer än 3000 kr en månad. Innan jag började jobba kunde jag klara mig på 500 i månaden.


kan inte vänta tills denna känslan av depressioner gått över o lämnat mig, jag vill inte känna såhär mer.. vet inte om de beror på dig o ditt sätt att vara, ditt sätt att skita i allting, ditt sätt att glömma allting. vet inte om de beror på någon alls, eller om de beror på skolan och denna stress jag fått över mig när jag planerar att komma in på borås högskola. Eller ångest kanske över att saker o ting blivit som dom blivit på senare tid? En önskan om att kunna spola tillbaks tiden, en önskan jag haft länge, en önskan som aldrig kommer gå i uppfyllelse. När jag va liten, då va den värsta känslan om någon av mina leksaker gått sönder, eller när jag skulle bli hämtad från dagis tidigare än alla andra.

Har lärt mig me åren som gått att alltid vara säker på min sak, att alltid skydda mig själv från att bli sårad, så jag har skapat en vägg runt mitt hjärta. Detta för att aldrig mer låta mig själv bli sårad, för att aldrig låta min värld rasa ihop mer. Jag har blivit starkare, men följderna av detta blev min rädsla, en rädsla som aldrig mer kommer försvinna. Jag kan inte lita på någon längre, inte ens mig själv. Och att man inte kan lita på någon i denna världen, de är ingenting jag bara tror, de har jag fått klart o tydligt för mig på senare tid. Trodde jag kunde lita på dig, trodde att jag kunde säga allt till dig, att ingenting av de jag säger till dig någonsin skulle komma ut till någon annan... men som jag trodde från första början så är väl de för bra för o vara sant?

Du skiter i allt, för ditt hjärta togs ifrån dig för längesen, o de märker jag nu och jag vet bara inte hur du kan vara den du är idag, när du va den bästa personen i mitt liv i flera år. du va som min bästa vän, mitt allt. den personen som jag visste att jag alltid skulle ha vid min sida no matter what, den personen jag visste att jag kunde räkna med i alla väder vare sig vi va vänner eller ovänner, men fan va fel jag hade. och de gör mig så besviken, för varje dag som går.. du tror att jag inte tänker på dig, men en gång för alla, jag tänker på dig varenda dag som går i mitt liv. Ibland tänker jag på alla bra saker vi gjorde, hur roligt vi hade en gång i tiden, hur vi stod upp för varandra o va helt oslagbara. " you and me against the world ", Kommer du ihåg de? Men till största delen, tänker jag bara på hur du svikit mig, på hur du kunde vända ryggen till som att jag inte betytt ett skit för dig efter alla år som vi gick igenom skratt och tårar. För jag lägger fortfarande tankar på dig, men frågan återstår nu, gör du detsamma? ska jag va ärlig, så tror jag bara dina tankar läggs på dig själv. Orkar inte försöka få dig att förstå mer, du borde kunna göra de själv, och om inte så har du aldrig varit den personen jag trott i alla dessa år att du va. Och om fallet är så, så har du aldrig varit värd alla tusentals och eviga tankar jag lagt på dig...


Martina Andersson - Jag ÄLSKAR dig
Alexandra Högberg - Jag ÄLSKAR dig
Ni två förgyller mina dagar, och fyller dom med solsken även den mörkaste vinternatt. Ni har förmågan att få mig att le och glömma alla mina bekymmer, ni har fångat mitt hjärta och om er två finns inget bättre ord än Systrar. Me denna texten vill jag bara tacka er två för allting som ni gjort för mig.. vill bara att vi ska vara bästa vänner hela livet,  och våra barn ska leka me varandra när dom är små och sen bli bästa vänner dom med. Vill aldrig förlora er, skulle inte klara mig långt utan er, för de är bara ni som kan få mig att glömma all skit.