#42 - this is me, all stripped.
sorry you cant define me, sorry i break the mold, sorry that i speak my mind,
sorry dont do what im told. sorry if i dont fake it, sorry i come too real,
but i will never hide what i really feel.
sorry if i aint perfect, sorry i dont give a f*ck, sorry i aint a diva i just know what i want. Sorry im not a virgin, sorry im still not a slut. i wont let you break me, think what you want.
so here it is, no hype, no gloss, no pretense
just me, stripped......
undefineable, breaking molds, speak my mind, uncontrollable, no fake, too real, outgoing personality, kindhearted, boisterous, daydreamer, revengeful, rebellious when withheld or restricted, curious, adventurious, easily distracted, take risks, loved and hated, dont-give-a-fuck attitude, longing for freedom, playful, mysterious, stubborn, determinated, ambitious, intelligent, absolutely not responsable, sensetive, passion for fashion, music-addict, loyal, understanding, self confident, believe in myself, forgiving, good behavious, live everyday as it was my last, hate drugs, strong independent.
jag ser mig själv som en legend i min familjs långa släkt träd. misstagen jag gjort är så många och så stora att alla kusiner o släktingar jag har i nästa generation kommer få höra långa historier om kusin/moster/mormor/farmor alexandra. när jag gör ett misstag då jag verkligen vet att nu är de kört, då är de verkligen kört. Iallafall stunden mina föräldrar får reda på de och dagen efter den dagen (beroende på hur allvarligt de va) Bara några veckor senare sitter vi och skrattar åt de, allihopa.
Jag har en tendens att tappa bort tv-kontrollen. Skulle de hända dig när jag är i närheten, så borde första stället att kolla under mig. fråga mig inte hur eller varför, jag bara lyckas lägga mig på kontroller så fort någon ligger i närheten. Å va jag än gör, vem jag än är me, vart jag än är... så har jag alltid en kall rumpa. Den är alltid kall, och inte sådär litegranna så man inte känner de, men den är kall! Jag gillar inte egoistiska människor, jag tycker verkligen att de är en riktigt ful egenskap. Snåla personer, samma sak. Lögnare är ännu värre. Jag håller mina kära riktigt nära hjärtat, för att se till att aldrig förlora någon av dom. Jag har jätte många vänner, men få av dom jag verkligen skulle ta en kula för. Förutom min familj är de bara 3 personer. antagligen kommer jag aldrig va tvungen att ta en kula för någon eftersom vi inte lever i den omgivningen riktigt, men jag skulle iallafall offra allt jag har om jag va tvungen. (och om de skulle bli så att de faktiskt dyker upp en sån situation, då skulle jag självklart ta en kula iallafall, oroa er inte)
Jag hatar att tala framför publik, jag tycker att de är så pinsamt o de kan jag inte förstå mig på, me tanke på hur jag va innan. Attention seeker till hög nivå, jag älskade att få uppmärksamhet och att folk skulle se mig o höra bara mig. detta va när jag gick högstadiet. Jag älskade att hålla föredrag o kunde göra de tillome när de inte behövdes, jag ville alltid stå upp o prata till klasserna, och på avslutningen i 8an så sjöng jag till och med, jag och två kompisar till. ALDRIG att jag skulle göra de nu! Sen började jag gymnasiet. En dag skulle jag hålla föredrag om Igor Stravinsky, för en lärare som jag är jätte rädd för. Elisabeth heter hon, och hon ska pensioneras till sommaren, så gammal är hon. Jag kunde inte andas nästan, och hela klassen bara tittade på mig. och elisabeth tittade på mig med dom där ögonen bakom glasögonen. Den blicken fick bara att tappa andan ännu mer. Fast jag fick ändå VG på redovisningen, antingen berodde de på att jag gjorde bättre ifrån mig än va jag minns, eller så berodde de endast på att hon tyckte synd o genomskådade paniken som bröt ut. Vi hade FN - rollspel på fässbergsgymnasiet för nån månad sen, jag representerade Irak, o vårt land skulle upp o prata om någonting. Jag skulle säga EN mening, och jag höll på att svimma innan, jag blev skakis och kunde inte andas rätt. När jag väl va uppe på scen bland minst 60 personer som stog o glodde, sa jag min mening med jätte låg röst i mikrofonen. snacka om NO personality(?) mmm, men scenskräck de har jag nog...
mina två skräcker är verkligen scenskräck och den värsta av alla höjdskräck. Jag kan inte kolla på tv eller någon film där höga höjder visas. Kolla igår på en film om en tjuv som gjorde inbrott i höga byggnader, o jag va tvungen att kolla bort. Kan oftast inte titta heller på fear factor när dom ska göra sånna farliga saker i luften. jag får panik.
Musik är någonting jag avgudar. jag mår dåligt om jag går utanför dörren och till min förvåning märker att batteriet är slut i min ipod. Eftersom att jag gillar musik så mycke, så älskar jag även att dansa. Därför så gjorde jag så för snart 2 månader sedan att jag satte ihop en egen dansgrupp. Mesta delen av min fritid går till att komma på nya danser o fixa ihop på ett snyggt sätt. Älskar min dansgrupp och tjejerna i den, vi är 10 pers just nu, och alla tycker om att komma på träningarna som är varje fredag. Om några månader ska vi börja anmäla oss till uppvisningar, såklart bara för skojs skull. Vi har fått en förfrågning om vi vill visa upp, men hittils har vi bara avvaktat.
jag är ingen bra lögnare, ljuger jag så kan du se de direkt på mitt ansikts uttryck på nåt sätt. vet inte hur eller va de är jag gör, men jag önskar att jag visste. För om jag kunde kontrollera de så skulle jag ljuga hela tiden, i varje mening, bara för att ljuga o känna att jag faktiskt lurar personen i sig som jag ljuger till. Jag ljög för några år sen om små saker till min dåvarande pojkvän, tills en dag då han blev arg o sa att han ser rakt igenom mig varje gång jag ljuger, o sant som de va så såg han verkligen varje gång jag ljög. Samma sak sa min nuvarande bästa vän Alexandra till mig, att man ser direkt när jag ljuger. De har skrämt mig ifrån att ljuga, så nu mera de senaste åren försöker jag hålla mig så långt bort jag kan från att ljuga, inte för att jag vill vara en helig människa som inte vill ljuga, nejnej utan för att jag verkligen tycker att de är sååå pinsamt att bli påkommen. De låter som att jag varit mytoman nu, men ta de me en nypa salt, vita lögner har vi alla använt oss av.
Jag älskar att sova, jag sover o sover och blir aldrig trött på att sova.(fatta? trött på att sova!) Mm, tror att jag har jätte bra humor, eller ne jag tror inte, jag vet att jag har det. Riktigt bra humor, men dessvärre är den unik o därför inte riktad mot många, de är få personer som faktiskt gynnas av min humor, dom flesta kan stanna upp o kolla på mig som att jag inte har mer än 1 hjärncell i huvet. därför uppskattar jag joakim ferm nåt så otroligt mycke, för han skrattar (oftast) åt mina skämt. Men jag är glad att jag har den humorn jag har för jag kan få mig själv på jätte bra humör om jag är på dåligt. Jag anser mig själv vara typ som björn gustafsson fast kanske två eller tre gånger så rolig, och han är rolig. När jag va liten så pratade jag med mig själv när jag va ensam. och de va då jag vet att jag fattade hur rolig jag va, för jag skrattade åt mig själv. eller ja, inte åt mig själv de låter ganska dumt, men jag hade en låtsas kompis, så vi hade varannan replik typ.
Vissa frågar mig om jag tror på ödet. ibland gör jag det, när jag vinner på de. Ibland när jag är arg så ber jag ödet dra åt helvete. då finns de inget ödet, fan heller. men helt ärligt nu... ska försöka svara på frågan iallafall. Ödet för mig är att allting har en mening o att livet står skrivet i sten. Jag vet inte, hur ska jag kunna tro på de är frågan? Å andra sidan, varför inte? allting som har hänt i mitt liv, alla personer som jag lärt känna, alla saker jag gjort och inte gjort, har lett mig hit jag står idag. Jag vet inte.. tro eller inte? Jag lever för dagen, hur ska jag då tro på ödet?
Mina två bästa vänner heter Martina och Alexandra. Vi blev kallade tripple hate en gång för nåra år sen. Vi tre va bästa vänner, och vi blev tillsammans med tre killar, två av dom va kusiner o den tredje va deras bästa vän. När de tog slut för alla sex så kallades vi tripple hate ett tag. O där har ni sanningen bakom tripple hate som vi jämt skojar om. Iallafall, alexandra har jag känt i 5 år. Fast första gången vi träffades (första dan i sörgårdsskolan) så hatade vi varandra. Även fast jag hatade henne så slog jag en tjej som kallade henne hora. Glömde säga de, jag hade en period i livet då jag verkligen trodde jag va rambo, och ja de är fullaste allvar! Jag va as cool. min andra bästa vän heter martina, henne lärde jag känna första gången jag började spela fotboll i ett lag som hette Jitex. Då gick jag i 6an, och kom försent till första träningen jag kände ingen o va jätte utstött. Tills martina tog min hand o bara "Hej! du är den nya tjejen va? Vi ska vara i solängen idag, men vi e sena så kom, jag heter martina" och va glad jag blev! sen började jag 7an då slutade jag. träffade inte henne mer förräns hon började 7an ett år senare, då klickade de till mellan oss. Hade min rambo-period då så jag försvarade henne hela tiden mot isabelle och alla som sa nåt till henne. *skratt* Så i 5-6 år har jag känt mina bästa vänner, och sen första dagen har de bara varit skratt, och jag kommer nog sent glömma våra dagar.
Jag har haft en första kärlek, trots att jag är så ung. Men tillome yngre va jag då! Min 12 års födelsedag så va jag på mellanstadie disco i krokslättsskolan. Då kom några killar från åby för att kasta ägg på mig (kisz granit m.fl) och där bland va en kille jag aldrig sett förut, men jag minns att jag tyckte han va söt. Jag sa de till granit som en hemlis, men han va så cool o skrek ut de så alla kunde höra de. Tiden gick o vi började prata på lunarstorm, tiden gick ännu mer o han flyttade härifrån i 1 år, men till slut efter massa tjat så flyttade han tillbaks o då tog de oss 1 år innan vi blev tillsammans officiellt. Vi blev tillsammans på alla hjärtans dag 2005, o från och med den dagen va vi tillsammans i ett år. Varje dag va vi med varandra, i ett helt år. Fast en sommar så åkte han o hälsa på sin pappa i 1 månad ungefär, o de va de värsta jag varit me om på den tiden, trots att vi pratade i telefon hela dagarna o kvällarna. de va faktiskt så illa att min pappa tänkte köra mig till stockholm så att jag kunde få vara me honom en eller två dagar. Skratt och tårar gick vi igenom o jag är fortfarande idag tacksam att jag lärt känna en person som han, för han lärde mig så mycke om livet, han gjorde mig till den jag är idag, o viktigast av allt så lärde han mig att älska en person, att älska och värna.
Två personer som jag lever för idag, är min mamma och min pappa. snacka om att lyckas. mina föräldrar lyckades faktiskt bli världens bästa föräldrar. De kunde man inte tro! min mamma va 20 år när hon blev gravid med mig. hon gick runt o bärde i 9 månader på en bebis, åå va gulligt. om hon bara visste att hon skulle föda mig. en snäll liten flicka dom första åren, men så fort jag kom in i puberteten bar de av mot odjur! en rebellisk tjej som gjorde allt hon blev tillsagd.....att INTE göra. Men på ett konstit sätt så förstog dom att de bara va en period... en väldigt lång period, och minst sagt jobbig period. Jag sköter mig idag någorlunda bra måste jag säga. Och allting är faktiskt tack vare mina tålmodiga föräldrar, som tog skit från mig utan att ge någonting tillbaks. Dom gav mig kärlek fastän jag betalade tillbaks me dåliga saker. Jag älskar mina föräldrar högre än himlen, och därför gör jag allt jag kan för att aldrig mer såra dom. För deras skull sköter jag mig i skolan, för deras skull sköter jag mig när jag är ute och jag hittar inte på dumheter mer. Jag har gjort dom besvikna många gånger, men nu är de slut me det.
en bra bild av mig? nja.. saknas en hel del. men nära nog för att förstå mig kanske. jag vet inte, men jag kommer fortsätta så snart som jag får orken och lusten. Nu ska jag gå ut och ta mig en promenad med min vovve.
