#63 - Ipod, ipod, kära ipod...eller?
Vita hörlurar lyser upp gråa regniga dagar i vårt kära Göteborg, vårt kära land. De dyker upp överallt. På spårvagnar, bussar, skolor... ja, i stort sätt vart man än vänder sig. De vita hörlurarna som tar oss till en bättre atmosfär, en ljuvlig atmosfär mins sagt, där vi själva avgör vilka känslor vi vill slå av eller på. De berömda vita hörlurarna som direktkopplar våra sinnen till dagens trendiga märke - Apple! Trend eller ej, alla äger en, en sån som de där vita hörlurarna sitter i. Det är våra kära Ipods...
Spelaren är känd världen över. Medan de sjunker något så otroligt i pris, svämmar marknaden över med nya Ipods, med fler funktioner, större minne osv osv.. Röda, blåa, svarta, vita...de finns i alla färger, med en mängd olika mönster likaså. Ett helt hav av Ipods att dyka i, så att du kan ha precis den som passar dig.
Någonting lustigt hände mig när jag skulle resa utomlands och jag satt på planet. Där satt jag och kände mig käck med min Ipod då jag hade lagt in filmer att kunna titta på, eftersom de inte visade några filmer på planet. Jag som lurade mig själv genom att tro på fullaste allvar att jag var genialisk! Innan jag skulle sätta igång min efterlängtade film, tänkte jag ta mig en kort bensträckare och gå genom planet, då jag såg (så nära som passageraren bakom mig) en Ipod. Tanken slog mig i det ögonblicket att det kanske trots allt är ganska många som gjorde samma sak, i alla fall en och annan. Så långt som ögat kunde nå, steg efter steg, mötte min blick en iPod, och för varje iPod en människa med blicken som fastklistrad på den relativt stora skärmen. En hypnos, ett beroende på hög nivå...
Jag gick tillbaka till min iPod och slog på en film. "Fördriv tiden på bästa sätt, bara vi landar snart så att jag kan få gå av det här iPod-infekterade planet!" - var den enda tanken som slog mig. Synen skrämde mig, och tanken skrämde mig ännu mer. Omringad av iPods, och en ångestkänsla som kröp sig genom kroppen, satt jag och fördrev tiden, film efter film... men tiden gick (som tur var) väldigt fort.
iPoden är bra, lite för bra i vissa tillfällen. Ett sätt för folk att kunna vara osociala på ett diskret och smidigt sätt. En anledning till att total-ignorera snubben som sitter bredvid dig på bussen. En anledning till att inte behöva ens slänga en blick åt den där tjejen, hon som du knappt känner men på ett sätt ändå känner dig tvingad att hälsa på och socialisera med. Ja en riktigt bra anledningen helt enkelt, in med hörlurarna i öronen och blunda, så undviker du varenda själ som du vill slippa prata med. Ett sätt att isolera omvärlden ifrån dig...
Så med pennan i handen avslutar jag min ipod-infekterade text, tar ut mina vita hörlurar ur öronen, och omfamnar min värld som jag inte varit del av enda sen jag slog på min iPod. Den världen som man rymmer ifrån med den där iPoden, den där världen som du kan slippa för en liten stund, bara du har din iPod..
Spelaren är känd världen över. Medan de sjunker något så otroligt i pris, svämmar marknaden över med nya Ipods, med fler funktioner, större minne osv osv.. Röda, blåa, svarta, vita...de finns i alla färger, med en mängd olika mönster likaså. Ett helt hav av Ipods att dyka i, så att du kan ha precis den som passar dig.
Någonting lustigt hände mig när jag skulle resa utomlands och jag satt på planet. Där satt jag och kände mig käck med min Ipod då jag hade lagt in filmer att kunna titta på, eftersom de inte visade några filmer på planet. Jag som lurade mig själv genom att tro på fullaste allvar att jag var genialisk! Innan jag skulle sätta igång min efterlängtade film, tänkte jag ta mig en kort bensträckare och gå genom planet, då jag såg (så nära som passageraren bakom mig) en Ipod. Tanken slog mig i det ögonblicket att det kanske trots allt är ganska många som gjorde samma sak, i alla fall en och annan. Så långt som ögat kunde nå, steg efter steg, mötte min blick en iPod, och för varje iPod en människa med blicken som fastklistrad på den relativt stora skärmen. En hypnos, ett beroende på hög nivå...
Jag gick tillbaka till min iPod och slog på en film. "Fördriv tiden på bästa sätt, bara vi landar snart så att jag kan få gå av det här iPod-infekterade planet!" - var den enda tanken som slog mig. Synen skrämde mig, och tanken skrämde mig ännu mer. Omringad av iPods, och en ångestkänsla som kröp sig genom kroppen, satt jag och fördrev tiden, film efter film... men tiden gick (som tur var) väldigt fort.
iPoden är bra, lite för bra i vissa tillfällen. Ett sätt för folk att kunna vara osociala på ett diskret och smidigt sätt. En anledning till att total-ignorera snubben som sitter bredvid dig på bussen. En anledning till att inte behöva ens slänga en blick åt den där tjejen, hon som du knappt känner men på ett sätt ändå känner dig tvingad att hälsa på och socialisera med. Ja en riktigt bra anledningen helt enkelt, in med hörlurarna i öronen och blunda, så undviker du varenda själ som du vill slippa prata med. Ett sätt att isolera omvärlden ifrån dig...
Så med pennan i handen avslutar jag min ipod-infekterade text, tar ut mina vita hörlurar ur öronen, och omfamnar min värld som jag inte varit del av enda sen jag slog på min iPod. Den världen som man rymmer ifrån med den där iPoden, den där världen som du kan slippa för en liten stund, bara du har din iPod..
tillbaka till verkligheten...
